M.I.A kunde gjort det lätt för sig. Hon kunde samplat ännu en känd poplåt med cred och surfat "Paper Planes"-vågen vidare ännu högre upp på stjärnhimlen. Det var när den Clash-baserade "Paper Planes" släpptes som singel från förra albumet som tre miljoner amerikaner drog upp plastkortet i närmsta skivaffär. Även här hemma blev M.I.A allas kramobjekt när hiphopare och indiekids gjorde samma mantelrörelser till gevärsljuden i refrängen, men på helt olika dansgolv.
M.I.A själv väljer inte den lätta vägen. När nya singeln ska fram samplar hon Suicide och borrar sig rakt ner i underjorden med ett monotont beat. "Maya" är i mångt och mycket ett fortsatt borrande. Det är hårt, distat och som vanligt politiskt. Det är "vi-mot-dem", hela vägen. M.I.A leker eldkastare men hinner med några popigare låtar innan de 42 minuterna är över. "Maya" är ingen trevlig multikulti-picknick för radiopubliken. Den är en bombmiddag för de närmsta vännerna.