Mikael Wiehe är arg. Han har lyssnat på Woody Guthrie och knutit näven. Det är dags att skriva oss på näsan. Det är ju valår och verkligheten ska ses i svartvitt.
Oftast bara ackompanjerad av sin akustiska gitarr spottar han ur sig distanslösa sjuttiotalsfloskler om kungahus och stygga bankdirektörer och jämför Maud Olofsson med Margret Thatcher. Inte för att jag är något fan av den borgerliga fyrklövern, men det här blir faktiskt lika platt som plakaten som vajar i Första maj-vinden.
Men lycka till med revolutionen för all del; det gick ju bra senast. Själv återgår jag till fjolårets svidande personliga "Sånger från en inställd skilsmässa". Den trodde jag på. Den förändrade mig.