Mitt största bekymmer med "Machine 15" är att 16-åriga Millencolin inte känns särskilt aktuella i vuxenvärlden. En del av mig tycker de borde förbli ett gäng förvuxna spelevinker som oavbrutet matar mig med skatepunkbagateller som "Strike" och "Mr Clean".
Men det är väl inte ett realistiskt krav på ett band som har växt upp och under flera år och skivor försökt lämna sitt förflutna bakom sig.
Lyssna bara på förhållandeproblematiken i "Detox" och "Vicious circle" och tillbakablicken på gamla vänner i "Brand new game". Musikaliskt rör sig bandet i något sorts radioanpassat ingenmansland som jag inte blir riktigt klok på. Det låter jättefint på alla sätt, men berör inte för fem öre.
Har du inte Millencolins förflutna i bagaget tror jag att "Machine 15" får ett mottagande som inte är lika fyllt av grubbel som mitt, och det kan nog vara skönt.