Ibland talar någon till mig, på mitt eget språk, så att jag bara måste lyssna. Som Joakim Berg, Olle Ljungström eller Tomas Andersson Wij. Eller Oscar Danielson.
Oscar sjöng fantastiska texter på sin jazziga debutskiva 1996 men tappade snart stinget, han har skrivit romaner, han är inte särskilt berömd.
Nu sjunger han om att bo ensam i skogen eller segla ut själv på havet. Det milda tonfallet och den skarpa blicken känns igen, men nu menar han allvar. Det hörs på musiken också, på Oscars gitarrspel och den magnifika produktionen. Oscar har mognat, med bibehållen glimt i ögat, och det klär honom.