Pete Dohertys privatliv har alltid skymt sikten för hans musikaliska begåvning. Tyvärr har också hans drogberoende förstört många möjliga stordåd. Misstanken om att han faktiskt skulle kunna göra något ännu bättre finns där hela tiden. Så blir det också när jag lyssnar på hans första soloplatta.
Det finns ändå fördelar med att han sänker tempot. Det öppnar för en helt annan nakenhet. Brister kan bli så mycket tydligare när en artist inte dränker musik i en massa decibel. Jag lyfter på hatten för Dohertys mod. Ser man lite närmare på själva innehållet så är inte variationen i låtmaterialet det jag skulle önska. "Grace/Wastelands" fungerar utmärkt som ett trevligt sällskap. Men den kan nog aldrig bli en närmare vän.