Det har gått tre år sedan Morrisseys förra album och enligt huvudpersonen själv kan årets skiva vara hans sista. Om så vore skulle "Years of refusal" vara en värdig punkt för karriären. Omisskännligt svulstig och samtidigt dansant i sina arrangemang påminner den mer om gamla goda tider som 1994 års "Vauxhall and I" (som Morrissey också hävdade skulle bli hans sista) än den svala och lite trista "Ringleader of the tormentors" (2006). På karakteristiskt vis sveper den in mig i sin drivna energi, sin romantiska hopplöshet och sina utåtagerande texter.
I inledande, galet rockiga "Something is squeezing my skull" deklarerar Morrissey att "there is no love in modern life" och där sätter han tonen till skivan och vinner över mig på samma gång. Textmässigt är det inget nytt: bittra relationer, förlorad kärlek och känslor om att inte passa in avhandlas som vanligt.
Musikaliskt är det inte heller några stora förändringar men drivet och den nyfunna lågan överraskar mig så pass att det kvittar att Morrissey redan har gjort samma sak tidigare.