Han är en jazzens JJ Cale. En tillbakalutad, men explosivt känslosam virtuos med blues och bus i blodet. Han kan kombinera Thelonious Monks kreativa/galna bebop med Randy Newmans skarpa ironiska blick och beska humor. Han har inspirerat musiker som The Clash, The Who, Van Morrison och Ray Davies.
Många har gjort hans låtar, men ingen har vågat kopiera hans stil. Ingen har kunnat.
Det här är 82-åringens första album på tolv år och producent är ingen mindre än Joe Henry (Solomon Burke, Allen Toussaint...). Det svänger. Behöver jag säga mer?