Duons idé är Mariam Wallentins svarta sång med olika temperament och Andreas Werliins nakna eller brölande trummor. De är gifta och musiken är ett modigt musikaliskt parningsdrama.
Wildbirds & Peacedrums klär sina enkla och rena uttryck med små oroliga lager av stämd oljefatsmetall, vibrerande xylofonplattor, slaka cittrasträngar, en del syntelektriskt och en påse blandat småljud.
Men det är röstmelodi och trumrytm som bygger deras egenartade låtskelett, ofta på gränsen till ett hotande sammanbrott. Mariam Wallentin porlar fram sin paniska skräckpoesi med tvära kast som i en samling dramatiska kortnoveller.
Att Caprice-juryn utnämner Snake" till 2008 års jazzalbum är ett uttryck för jazz som en evighetsbred famnande genre. Själv tror jag snarare att Caprice vill ställa frågan:
Jazzå? Är inte det här nån slags pop, typ?