På papperet en drömuppställning. Neil Young möter producenten/ljudkonstnären Daniel Lanois (Bob Dylan, U2, Brian Eno, Emmylou Harris med flera). En röst, en elektrisk gitarr, inga pålägg. (Men väl en massa ekon, övertoner, loopar och annat från Lanois trollerilåda).
Jag älskar herrarnas attityd, mod och fascination över allt det oväsen - Le noise -, som går att krama ur Neils Gretsch-gitarr. Skivan ska spelas på maxvolym för att all brutal skönhet ska uppenbaras. Inledande "Walk with me" hyllar just taggtrådsgitarrens ringande övertoner.
Men låtarna? Neil Young kan ju så mycket bättre. "Hitchhiker" är förvisso en stark, öppenhjärtlig skildring av ungdomsåren, men den saknar en bärande melodi. I stället är det akustiska "Love and war", som fastnar i minnet, mycket för att den är en så skör kontrast mot gitarrmanglandet.