Paal Flaata verkar i skuggan av giganter: Roy Orbison, Elvis Presley, Charlie Rich. En stor röst i en djupt romantisk tradition, med mörker, melankoli och självömkan som självklara ingredienser. Han utmärkte sig redan under sin tid i The Midnight Choir; ett band som aldrig fick det erkännande det förtjänade.
Efter tre fina soloalbum, som lidit något av haltande låtmaterial, är kronan på verket här. En samling storslagna ballader med touch av country, jazz och folkmusik och celebert gästspel av självaste Elvisgitarristen James Burton.
En förvånansvärt platt "rockande" "Electric guitars" - ovärdig den skönsjungande norrbaggens annars väl tilltagna djup - är det enda som håller mig ifrån att utdela högsta betyg.