Nu har Darin gått och blivit folkkär

År 2004 blev Darin ett namn på allas läppar. Som 17-årig blyger med tandställning charmade han brallorna av framför allt den unga tv-publiken när han sjöng sig till final i den första svenska upplagan av ”Idol”. Sveriges mest sugande blick och skönaste falsett hade presenterat sig, och sedan dess har nästan varje år varit ett Darin-år. Inte minst det senaste, när han breddat sin publik genom medverkan i folkkära program som ”Så mycket bättre” och ”Tack för musiken”. Men också fått sin största publik någonsin, när han sjöng två av sina låtar i Eurovision Song Contest i maj.
”Idol” blev genombrottet, men musiken kom så klart in i hans liv långt tidigare.
– Den har alltid funnits där, det är inget särskilt tillfälle. Det har alltid varit naturligt för mig att sjunga, vilket är lite konstigt när jag tänker efter. Gå, snacka, sjunga. Eller kanske tvärtom, att jag sjöng först …säger han.

När insåg du att du var en talang?
– Jag visste nästan direkt att jag kunde sjunga, men fattade väl inte att jag var bra på det sättet. Jag tyckte att det var kul, och tvingade mina föräldrar att lyssna. ”Nu är det uppträdande, nu måste alla sitta och lyssna”. Och alltid när släkten kom skulle jag dansa och sjunga lite.
Det finns ett fint klipp när du sjunger ”Like a prayer” …
– Ja, den var obligatorisk. Det var det jag växte upp med. Madonna, Whitney Houston, Michael Jackson. Det var mycket MTV på den tiden.

Håller övriga familjen också på med musik?
– Mina föräldrar har alltid sjungit, men mest som en kul grej på fritiden. De flesta av mina morbröder spelar instrument – piano, fiol, gitarr. Jag har alltid haft musik runtomkring mig.

Musicerade du organiserat under uppväxten?
– Jag sökte musikskolor men kom inte in … Då var det ganska tufft, och jag kände att jag kanske inte var så bra i alla fall. Men på gymnasiet kom jag in på Lilla Akademien. Det var klassisk musik, så det skilde sig väldigt mycket från det jag hade gjort förut. Det var häftigt att lära sig noter och instrument. Det hjälpte popmusiken mycket. Särskilt sångmässigt. Men klassisk musik är inget jag gör framför andra. Kanske efter jag har fyllt 50 …

Hur bra är du på musikteori?
– Då kunde jag det bra, men det är så längesen. Jag skriver inte med noter, jag kör på gehör. Det tar tid att läsa noter när man inte har hållit på på ett tag.
Hur bra är du på piano då?
– Jag kan spela, men jag är ingen Stevie Wonder.

Du spelade ju på Eurovision …
– Ja, det var nervwrecking. 180 miljoner får se mig göra bort mig … Men jag hade övat mycket, så det var lugnt.
Alla känner inte till att du är en produktiv låtskrivare.

Vilken är din största styrka som låtskrivare?
– Min starka sida är nog melodier. Sen har jag blivit mycket bättre på texter på senare år. Och så är jag bra på att få låtarna att sitta ihop, att strukturera verser och refränger.

Var det självklart vilken genre du skulle satsa på från början?
– Jo, det var det faktiskt. Jag visste vad jag ville göra, och det var nog det som gjorde att det funkade så bra. Jag var väldigt bestämd fast jag var väldigt ung. Jag visste vilken typ av stajl och videos jag ville ha.

När kollade du senast på gamla ”Idol”-klipp?
– Det är väldigt sällan, faktiskt. Jag sitter inte och kollar på mig själv. Jag tycker att det är jobbigt. Det är som att höra sig själv snacka.

Men om man är överallt som du måste man ju vänja sig?
– Det är inte lika ovant nu som från början. Då kunde jag inte ens kolla.

På sistone har han verkligen varit överallt. Det riktigt breda genombrottet på hemmaplan kom i höstas, när han som den yngste hittills var med i TV4:s ”Så mycket bättre” där han tillsammans med artister som Olle Ljungström, Magnus Uggla, Sylvia Vrethammar och Pugh Rogefeldt umgicks och musicerade. Kombinationen mellan Darins ödmjuka framtoning och hans tolkningar av de andra artisternas låtar har gjort honom närmast folkkär. Ett tag hade Darin platserna 1–3 på försäljningslistan med sina ”Så mycket bättre”-tolkningar.
Han har tydligt märkt att hans fanskara har blivit bredare.

– Det senaste året har jag verkligen märkt en drastisk skillnad i publiken. Tonåringarna och tjejerna står fortfarande längst fram, och jag känner igen många av dem. Det är som att vi har vuxit upp ihop. Det är häftigt att se hur de som var barn nu är lika vuxna som en själv. Men det är väldigt mycket mer vuxna i publiken nu. Det senaste året har jag fått chansen att visa upp nya sidor av mig själv. De har fått se personen bakom artisten i ”Så mycket bättre” och ”Tack för musiken”. Även musikaliskt är det skönt att de har tagit emot mig.

Men har de som var med från början hängt i under alla år, alltså?
– Vissa som var åtta år då är ju vuxna nu. Men det är ju snart tio år sen.

Tvekade du på att vara med i ”Så mycket bättre”?
– Nej. När jag fick förfrågan kände jag att det kunde vara ett jättebra sätt att visa upp andra sidor. Många visste vem jag var innan, men inte hur jag var. Det var längesen jag slog igenom och det är lätt att första bilden är den som sätter sig. Men det var ett stort steg att ta – att våga visa ”det här är jag”. Tänk om de inte gillar det de ser? Nu skulle de inte recensera musiken utan en själv. Men det var kul att visa vad jag kan musikaliskt också och det var ett skönt gäng och skön stämning. Det var roligt att göra tolkningar av de andras låtar. Olles ”En apa som liknar dig” är till exempel en låt som jag gillar sen tidigare.

Läs hela intervjun med Darin i Correns bilaga Just Nu.
Där kan du även få mycket mer info om Stadsfesten