Daniel Lindström: Daniel Lindström
BMG
DANIEL var min favorit. Och jag såg fler Idol-program än jag nånsin kommer att erkänna. Men på konvolutet till den här plattan hade jag hellre sett Darin Zanyars söta tandställningsflin.
Det mesta är snäll och uddlös pojkbandspop, som gjord för en sjuttonåring med vän röst och rådjursögon. Daniel är mer bredbent soulrock, han behöver låtar med kraft bakom. Det märks att han trivs bättre när han får trycka i lite. På "Where was love" tar han fram den där riviga rösten som gjort honom till svärmorsdröm, och det svänger riktigt hyfsat. Annars känns de flesta låtarna tama och, ja, rätt onödiga.
Med lite mer tid och mindre anpassning till Idol-formatet kanske Daniel kan bli näste kung av svenne-soul, nu när Eric Gadd abdikerat. Men då måste han först lämna pojkbandspopen till Darin.