Efter ett gäng trista plattor på 80-talet gjorde Dylan en storstilad comeback 1989 med albumet Oh Mercy". Skrivkrampen upplöstes i mötet med ljudkonstnären/producenten Daniel Lanois.
Därefter har Dylans skivor hållit en jämn och hög kvalitet. Något som de 27 spåren med hittills outgivet, livespår, demos, filmmusik och alternativa tagningar från 1989 och framåt understryker.
Gripande, såriga sånger om en tillvaro och en nation i upplösning. "Tell tale signs" vittnar också om att det inte finns några definitiva" skivinspelningar med Dylan, bara olika (bra) versioner. Det är en fruktansvärt bra platta i sin genre - med oväntat många fynd. Allra bäst: "Ring them bells" i en grym konsertversion.
Jag njuter men kan inte låta bli att undra varför Dylan 1989 valde att ställa över mästerliga låtar som Dignity", "Series of dreams" eller "Born in time". "Oh Mercy" hade verkligen kunnat bli en klassisk dubbel-cd, ett senkommet mörkt svar på "Blonde on Blonde". Men det är alltid lätt att vara efterklok.