Jag har aldrig varit ett fan av dansgolvsmetal och att masen Peter Tägtgren och hans Pain tillhör gräddan i genren betyder sannerligen inte att jag vill tillbringa någon tid med musiken i lurarna.
Men "Cynic Paradise" snuvar mig på mitt förutfattade ogillande. Visst, "Follow me" är så mycket melodifestival och E-Type att mina ögon går i kors, men upptempoinledningen tar steget från discogolvet till hårdrocksklubben och "Have a drink on me" är småsvängig träskblues i modern tappning. Även om jag inte riktigt orkar med ända in i mål gör ändå den varierade musiken att första delen av färden passerar utan missöden eller svordomar. Det trodde jag aldrig på förhand.