När Jenny Wilson solodebuterade, efter tiden i First Floor Power, var det med en betagande spretig skiva. En skiva som inte riktigt kunde bestämma sig för vilket ben det skulle ställa ner först men som med hjälp av Jenny Wilsons starka identitet och jävlaranamma ändå tog sig hela vägen hem.
När uppföljaren nu kommer, fyra långa år senare, är det en mycket mer stringent och konsekvent skiva, välsvarvad och genomtänkt ut i minsta detalj. Men tyvärr är det debutens högst tveksamma soulinfluenser som här får nästan fritt spelrum. Här står det plötsligt tydligt och klart att Jenny Wilson har ett hjärta fullt av modern r?n?b och soul bultande i bröstet.
Men soulartist ska vi inte kalla henne, här finns fortfarande en stark identitet som popsångerska och genresprängande artist. Kliniskt befriad från allt vad wailande och röstutsvävningar heter sjunger Jenny Wilson rakryggat om familjelivet och moderskapet. Och det är återigen hennes starka identitet och integritet som räddar henne. Men inte till toppbetyg och beröm utan från ett ljudligt magplask. Ett magplask som lätt skulle kunna kallats något så osmickrande som Konstfackblues.