Per-Åke "Peps" Persson är tillbaka på en heminspelad skiva med målet att göra något meningsfullt.
Han avskyr stress, Peps Persson, något han gärna pratar om. Och sjunger om. Som på försvenskningen av Fred Hibberts "Pressure drop": "Stressen den kan knäcka dig. Och när den knäcker dig så känner du att du har levat fel."
Att det har tagit åtta år att följa upp "Rotblos" förklarar han precis så. Att han inte vill känna någon stress och press på att göra musik inom någon bestämd tid.
-- Det beror också på att jag är väldigt dålig på att organisera och på att trummisen Bosse Skoglund har varit sjuk i långa perioder, säger Peps Persson.
Den stundtals mycket politiska "Äntligen" är inspelad hemma hos Peps i Vittsjö i norra Skåne.
-- "Äntligen" är mångordig. Lite för mångordig kanske. Ändå har jag strukit och kortat mycket. Jag har aldrig varit teoretiskt politisk utan det handlar mer om samvetets röst eller vad jag ska kalla det. Annars är politiska texter i dag fast i den gamla proggtraditionen och den partipolitiska fåran. I hiphopen kan man dock ana ett annat engagemang, ett allvar och ett ställningstagande.
I fyrtio år har han varit ute på sin musikaliska mission som inbegripit förskånskningar av blues, calypso och reggae. Men lyssnar på sina gamla skivor gör han inte.
-- Det jag gjorde på 1970-talet gjordes i den tidens verklighet. Med den tidens språk. Som den tidens reggae, det var bara en fortsättning på hippiekulturen för mig. Det flöt ihop. I attityden till verkligheten, livet, politiken, kärleken och alltihop.
-- Nu är jag mest nyfiken på den afrikanska musiken och det är ju hopplöst att säga. Som att säga att man gillar europeisk musik. Men den musik som intresserat mig har alltid varit den som är socialt dynamisk. När folk flyttar in till städerna från landet. All slags kultur, inte bara musik blir väldigt levande i de lägena. Trots att det innebär ett jättestort lidande för de inblandade, säger Peps Persson.
Den snart 59-årige Peps och hans Blodsband åker land och rike kring och gör mellan fem och tio spelningar i månaden men fortfarande är han lika skraj för att gå upp på scen. Det självförtroendet har aldrig blivit bättre. Peps poängterar att han alltid försökt stå för den han är och att det också är en form av självförtroende.
-- Jag hade en rätt så trygg uppväxt. Som förankrade mig. Men det är så länge sen så jag minns knappt.
Han beskriver sig själv som en ensamvarg som alltid haft ett litet umgänge. Han fyller sitt dygn ändå och håller mest på med "musik och musikteknik". Och han har en stor skogstomt som kräver sitt, speciellt efter vinterns "Gudrun"-storm.
-- Jag blir väldigt rastlös om jag inte får åka iväg på helgerna och spela men samtidigt blir jag väldigt stressad om jag inte får komma hem efter tre fyra dagar. Jag behöver båda sidorna. (TT Spektra)
Peps persson