När jag hör Per Perssons stämma igen slås jag av hur mycket jag har saknat honom och hans pack. Ett intensivt turnerande sög musten ur Persson som tvärt drog sig undan i mitten av 90-talet. Fram till dess hade han hunnit slå an en högst personlig ton som nådde rötter i hjärtat av Sverige. Landsort, gräs, pinnstolar, drömmar, besvikelser och kärlek. Per Persson kommer tillbaka som den lite punchiga boxarchamp han alltid har varit. Han stegar in med en sådan självklarhet, i periferin dansar lirarna som inte kunnat fylla tomrummet.
"Bortom månen och mars" bara sveper fram med hjälp av Magnus Linds karakteristiska dragspelssmyckningar. Persson fångar bitterljuvt smärtan och fyllan i "Stenad i Stockholm" tillsammans med Annika Norlin. "Taskiga tänder, spetsiga skor" - titeln talar för sig själv. Och så den hopplöst vackra "I kväll tar vi över stan" om ögonblick av oövervinnerlighet, förälskelse och klasstillhörighetens krassa sanning.
Persson är i form, i kanonform, och då är det ingen som slår honom på fingrarna.