Jag gillar Pernilla Andersson. Framför allt för att det är en artist som man inte vet var man har. Hon gör det hon vill och gör det alltid med integritet. Ofta blir det väldigt bra. Bäst faktiskt när hon gör sin insats på svenska. Det blir närmare och mer personligt.
Det finns en jazzkänsla den här gången. Kanske för att hon gör en bra cover på "Att angöra en brygga". Kanske också för att det får vara bakåtlutat. Men bilden är inte entydig. Stompig pop har också en given plats. Gediget och inte en låt som faller ur ramen.
Fotnot: Pernilla Andersson spelar i Linköpings konserthus 26 september.