En utländsk kritiker kallade Molinaris musik för ?ljudet av Guds egen jukebox". Jag är benägen att hålla med. Förutsatt att Gud är en sucker för amerikansk folkmusik.
På nya, nashvilleinspelade albumet ? det tredje i ordningen ? fortsätter den naturbegåvade britten (med maltesiskt/italienskt/egyptiskt påbrå) sin förföriska resa genom Amerikas musikhistoria.
Mest håller han sig i femtiotalets välfriserade kvarter (Elvis gamla bakgrundssångare i The Jordanaires är rentav med), men han räds varken gråtmild country, styggare rock?n?roll, blues eller sextiotalsfolk med Kerouac i kavajfickan. Materialet, som uteslutande är egenkomponerat, känns som gamla örhängen vid första lyssningen och hans ljusa stämma kan få det hårdaste hjärta att smälta ner till en lyckligt bultande pöl.
Jag smälter också, trots att mina förväntningar är höga. 2008 års "A virtual landslide" var nämligen ett av 2000-talets bästa album.
Klädsnobben från Kent har gjort det igen.