Placebos nya väg

Den här plattan har beskrivits som Placebos nya väg, nya inriktning. Jag kan bara konstatera att det är svårt att sudda ut det mörker som Brian Molkos röst står för. Samtidigt måste jag erkänna att det finns en annan slags kraft den här gången. Den knutna handen är inget jag någonsin känt hos Placebo. Men den finns nu. Revansch! På ett sätt blir också intrycket ljusare av denna kraft. Det finns ett ljus i slutet av tunneln. Om än lite grått, så ändå ett slags ljus. Positivt, alltså. Jag tycker också att bandet klarar av att hålla en klar jämnhet genom plattans 13 spår. Få faller ur ramen. Det är välgjort. Det jag kan sakna är en skitighet som fanns förut. En skitighet som handlade om underdog-perspektivet. Med det bättre självförtroendet så har det blivit lite välpolerat.