Pojkaktig. Så brukar Paul McCartney beskrivas. Jag faller också för charmen och den nyfikna attityden. 66 år och fortfarande sugen att ge sig ut på okända vägar. Fint!
1993 började han spela in med Youth, basisten från Killing Joke, under pseudonymen The Fireman. Men nu på tredje albumet har duon lagt ambient dance-ambitionerna åt sidan och återgått till popmusiken.
Produktionen är skräpigare och enklare jämfört med en vanlig McCartneyplatta, men ändå... melodisinnet finns där, liksom mångfalden av stilar och den elastiska rösten som funkar lika bra i den rått Helter Skelter-skramlande "Nothing too much just out of sight" som i Wingsdoftande dängan "Sing the changes".
Här finns förvisso svackor, men det är likväl pop som vågar ta ut svängarna och Paul påminner oss om vilken av Beatlarna som egentligen var den mest våghalsige.