Soulen, rimmen, kärleken, den politiska pondusen och DAngelos djävulsdraperade änglastämma. Commons nya platta har allt det där och några superproducenter därtill och ändå är det som det aldrig vill lossna. Alltihop kör rakt ner i diket där tråkiga skivor simmar i en evig uppström.
Common har alltid varit en av de djupaste killarna i klassen. Ibland har det resulterat i att han lagt en jazzdoftande duktighetsfilt över sina låtar, den här gången kväver den filten nästan alltihop.