Tredje albumet från Caj Karlsson, där stoffet är han själv och hans kamp mot demoner och droger. Text och musik som brinner, Caj är rättfram och självutlämnande. Det är mycket svärta, men också strimmor av hopp.
Här finns inte ett uns av drogromantik men heller inte någon tyck-synd-om-mig-mentalitet. Han sjunger om sina tillkortakommanden men berättar också ömsint om sina medpatienter på psyket, sin farfar, sina försummade barn. Språket är enkelt, ibland rent banalt, men rösten och det råa uttrycket gör att allt känns äkta. Johan Glössner ackompanjerar och nyanserar Karlssons ruffiga bluesrock.