Videosnurr i MTV & ZTV, kritikerhyllningar och omslagspojkar i franska upplagan av The Rolling Stone. Det såg onekligen ut att bli något stort av det trombonpoppande Linköpingsbandet ett tag där. Men det kom liksom av sig. Tre år efter debutalbumet "Love on Depression Street" kommer så uppföljaren.
Och kanske går det bättre den här gången, för det här svänger nämligen rejält. Inledningen med charmigt intensiva "Cmon cmon" är svår att motstå. Trombonen är kvar och används flitigt. Skam vore väl annars. Det är nämligen först och främst den som gör Clay Allisons originalitet. Den smådeppiga indiepoppen ges en dansant hatt-och-blås-uppryckning som den mår ganska gott av. Inte för att den inte backas upp av musikalitet och snygga melodier - för det gör den! - men kanske inte av det övermåttan unika slaget.
Ett kliv in i solen är ett steg i rätt riktning för kvintetten. Och tokglada "Señor Slapstick" blir en utmärkt singel, även om här faktiskt finns ganska gott om aspiranter till den uppgiften. En lyx som är få band förunnad.