Den tydligaste 90-talsmarkören i "Fucking Åmål" är när den töntiga tjejen ger bort en minst lika töntig Robyn-deodorant i present. Efter återfödelsen som übercool klubbdrottning glömmer man lätt den där tonåriga poptjejen som var Britney Spears förlaga. 10-tals-Robyn säljer inte deos, men om hon gjorde det skulle de stoppa svett på de hetaste inneställena.
"Body talk pt. 1" känns kort, en halvtimme. Men i ett längre perspektiv är det normallängd: det var ju cd:ns lagringsmöjligheter som drev upp standardplattan över timmen, mest på ont. Här är det åtta låtar: en stämningssättande, envetet monoton klubbstänkare följs av sex potentiella Tracksettor och en finstämd visa. Ingen utfyllnad.
En halv takt av "Dancing on my own" räcker för att fylla landets alla dansgolv. "Dancehall Queen" börjar som en fånig reggarepastisch men växer till härligt melodiös baktaktspop. "None of dem" ber alla hatare att dra åt häcklefjäll med hårda, brötiga technorytmer. Om Robyn kan avsluta "Body talk"-projektet med två lika starka delar är hon värd en femma. Minst.