Så här hörde jag Rufus för allra första gången, ensam vid en flygel. Och knockades av hans vibrerande röst och självutlämnande texter. Så varför är jag inte lika tänd nu, när han återgår till det intima formatet?
Kanske är det pretentionerna som står i vägen. "Lulu" sägs vara en metafor för de mörka sidor vi alla bär på och förr eller senare måste ta itu med. Jaha. Eller är det bara det att jag saknar de pråliga orkesterarrangemangen?
Berör mig gör däremot sorgen han visar över moderns (folksångerskan Kate McGarrigle) cancersjukdom. Det öppna brevet till systern Martha, som födde sitt första barn ungefär samtidigt som Kate dog, är bland det starkaste han gett ut. Det kan tyckas privat i överkant, men familjen McGarrigle-Wainwright har en lång tradition av att dryfta familjerelationer i sångerna. Det gör dem bara mänskliga.