Om det knackar på dörren i morgon och det utanför dörren står ett gäng aliens med uppgiften att ta reda på vad blues är för något, antar jag att jag först skulle stamma nåt om den amerikanska söderns bomullsplantager, Chicago och bluestolvor. Sedan skulle jag antagligen bjuda in dem på bourbon och spela nåt med Muddy Waters, Howlin Wolf, Blind Lemon Jefferson eller någon annan blind legendar. Men när polletten trillat ner och jag tänkt längre än min populärkulturella näsa räcker så hoppas jag att jag skulle spela nåt från den här skivan.
För utan att vara blues i egentlig musikalisk mening är detta det bästa och troligen enda relevanta bluesalbum du behöver höra i år. Sade har tagit tio år på sig för att få ihop den här skivan. En låt per år om man slår ut det. Men det har varit värt väntan. Så fort "Soldier of love" börjar snurra i skivspelaren tar den över omgivningen och det är omöjligt att inte sjunka rakt ner i Sades mjuka, melankoliskt varma värld. Kalla det soul, jazz eller vad du vill. Känslan är blå, den är blues och den är gigantisk.