Skivor av den här kalibern kommer alldeles för sällan. Disfear, vars medlemmar huserar i Nyköping, Stockholm och Västervik, får mig att vilja hoppa runt, veva med nävarna i luften, springa långt och snabbt och rent allmänt bete mig som en speedad Duracellkanin.
Kängpunkspuritaner kommer att gå i taket över hur rocknroll-riffandet har tagit över Disfear, men det skiter jag fullständigt i. Jag är för upptagen med att klättra på väggarna, yla mot månen samt skrämma barn och pensionärer. Disfear, kom hit så river vi en konsertlokal tillsammans!