Samlade ekon från 90-talet

Foto: Fotograf saknas!

Musik2005-04-07 00:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

‚skivor

Popsicle: The good side

Warner

Broder Daniel: No time for us 1989--2004

EMI

Sverige har nog aldrig varit så hippt som under det tidiga 1990-talet. Efter en evighet av Hasse Tellemar, Razzel och Bröderna Djup dök det i DDR-Sverige upp en ny generation som höjde nivån på både populärkulturen och bevakningen av den: Killinggänget, Lollipop-festivalen, radioprogrammet Hassan, ZTV, tidningen Pop och hela jävla popexplosionen i norr. Och över alltihop låg Expressen Fredag och vakade som en hök. En svensk nöjesbilaga har aldrig varit mer delaktig i tidsandan den bevakade.

Två av tidningens absoluta favoriter var Piteås indiepop-föregångare Popsicle och Göteborgs falskspelar-orkester Broder Daniel. Linda Skugge (dåvarande Norrman) lyckades på egen hand lansera de senare på samma sätt som Ebba von Sydow på senare år "brejkat" Paris Hilton. Det säger även en del om Expressens förflyttning av fokus.

Det kallas visst tidlöshet

Nu släpper båda banden samlingar, som är lika på det sättet att de består av en "hits"-skiva och en med mer svåråtkomligt material. Inte i något av fallen har man något större behov av andraskivan.

Till skillnad från Broder Daniel var Popsicle klart bäst i början. Låtar som "Hey princess", "How come we" och "Sunkissed" är med sina gitarrmattor, vibratofria sång och ljuvliga melodier inte bara en uppgrävd tidskapsel från det tidiga 90-talet. Det är poplåtar så rena, så självklara, så fantastiska att de smeker himlen vilket år man än spelar dem. Tidlöshet kallas det visst.

Efter ett tag försvann lite av den gnistrande popattacken, men bandet höll ändå hög klass ända till slutet.

Något att känna igen sig i

Popsicle-samlingen slutar vid 1998, det vill säga samma år som Broder Daniel gav ut "Broder Daniel For-ever" och blev lyssningsbara. Men när det gäller Broder Daniel är det inte musiken i sig som är det primära. Det viktiga är vad svärtan, aaah-körerna och de skärande gitarrerna förmedlar. Västkustbandet blev en identifikations-trål för alla de som känt utanförskap och hopplöshet, och är förmodligen det enda svenska band som definierat en egen subkultur. Åtminstone det enda som gjort det samtidigt som man dessutom toppat albumlistan.