Glamrock, sleazerock eller pudelrock. Den bespottade bastarden från åttiotalet har många namn och även om de senaste årens retrotrend har falnat lite är det fortfarande en musikalisk kraft att räkna med. Sveriges två största band inom genren släpper nu båda skiva nummer två och trots att de buntas ihop i samma genre är de varandras motpoler. The Poodles är de gamla rävarna som nästan blivit folkkära efter sitt överraskande resultat i 2006 års melodifestival och nu kämpar för att behålla medias intresse samtidigt som de vill övertyga rockpuritaner som mig att de är på riktigt.
Crashdiet är gräsrotsslynglarna som gjort sig kända för att leva rocknroll-myten till fullo. De ska i sin tur övertyga oss om riktigheten i beslutet att fortsätta med nye finske sångaren Olliver Twisted efter Dave Lepards alltför tidiga bortgång förra året.
The Poodles visar sig endast ha det långa lockiga håret från åttiotalet. Musiken är utan tvekan nittiotal, som en blandning av Meat Loafs "Bat out of Hell II" och Queensrÿches "Empire" med ett inte så litet stråk av svulstig musikal. Välspelat och tråkigt men ändå med ett skapligt driv i flera låtar. Låt er dock inte luras att det här skulle vara sleazerock.
Crashdiet å sin sida är sleaze ända ut i fingerspetsarna, men "The Unattractive Revolution" kan inte slå debutalbumet i skitig och punkinspirerad hårdrock. Musiken har blivit polerad och försiktig och även om inslaget av allvar och socialt ansvar i texterna förmodligen speglar de senaste årens turbulens är det inte något jag har längtat efter hos bandet. Grabbarna har nått "dagen efter"-stadiet, jag hoppas de snart är sugna på mer fest.