Punkens hårdaste benget och segaste överlevare smeker igång sin knarrande, pratsamma sångröst på franska. Lugnt och dystert rullar albumet fram på intensiv sparlåga.
Utbrottet kommer med "King of the dogs" som är klädd i en stökig dräkt vävd av svart trumpet, brun trombon och blå klarinett från New Orleans jazzgränder.
Så fortsätter musiken utbrottsfri, stråkförädlad med pyttelite jazzsmittad rock. Här och var med ett gram Leonard Cohen-vibbar och några hesa ryck a la Tom Waits.
I "Nice to be dead" kastar Pop in ett lass ruttet råkött i studion och hans kantiga grottblues "He's dead/She's alive" svider som ett oläkt skavsår i käften. Berättelsen om kärlekens obevekliga drift via den döda hunden Fox i "A machine for loving" är lika dyster som Pops röst är dov.
Låtarna färgas av franske succéförfattaren Michel Houellebecqs ord om sex och död. Pop skulle skriva låtar till en dokumentär om hans författarskap. Men musiken på Préliminaires blev större och bättre än ett magert soundtrack.