Segt i längden

Linköpingsbandet Dynamo 77 (som främst drivs av multiinstrumentalisten Joakim Paulsson) har tagit på sig bördan att göra popmusik genom att blanda känslosamhet från introspektiv drömsk pop med hårdhet från karga keyboardslingor. Det kan gå hur som helst, för de flesta grupper slutar det i ingenmansland med musik som varken rör eller berör. Till en början verkar det dock som om Dynamo 77 har lyckats med konststycket, gitarrerna driver på och tyngdpunkten ligger på sångarens välavvägda stämma som för musiken framåt. Men efter fyra, fem låtar börjar jag att tröttna, det blir segt och tråkigt och jag får svårt att hänga med ända till skivans slut.