Sen albumet "Wildflower" (2005) har Sheryl Crow besegrat sin bröstcancer, valsat runt i skvallerpressen efter uppbrottet med stjärncyklisten Lance Armstrong - samt adopterat en son. För en artist som skriver sitt liv i sångerna är sådant stoff nog för ett helt album.
Men Crow vill kombinera det privata med det politiska och ger här också sin syn på vad som hänt efter Katrina-katastrofen, på oljekris, Irak och klimatförändringar.
Bultande engagemang ger nu inte automatiskt bra musik och Sheryl Crow greppar över för mycket. För många grepp, för många stilar, från "demosång-till-ensamt-gitarrspel" till "bredbent-rock-med-fotbollsrefräng" som ytterligheter.
Jag föredrar det nakna, desperata tonläget i "Make it go away", om kampen mot bröstcancern. Hon bjuder också på ett par självhäftande dängor av bästa Crowmärke och en fin George Harrisonpastisch, "Love is all there is". Skönast är det bluesiga Stones-groovet i "Gasoline". Medan vaggvisan till sonen Wyatt drunknar i allt sentiment.
Sheryl kallar sin platta "Omvägar" (Detours). Men "Blandar och ger" vore en mer passande titel.