Självhäftande skönt

The Decemberists "The king is dead": Levererar elva självhäftande countryrocklåtar av klassiskt snitt.

Tre västar men bara en countryrock.

Tre västar men bara en countryrock.

Foto: Fotograf saknas!

Musik2011-02-02 15:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Countryrock

CCCC

The Decemberists

The king is dead

Rough trade/Capital

De egensinniga proggrockarna från Portland tog sitt namn efter ett misslyckat ryskt 1800-talsuppror. Bandet är hittills mest känt för rockoperan "The hazards of love" och för sina utsvävande, långa låtar.

Här på sjätte albumet har det stramat upp sig och levererar elva självhäftande countryrocklåtar av klassiskt snitt. Musiken blinkar mot storheter som The Band, The Jayhawks, Gram Parsons, ja till och med The Eagles måste nämnas, när man hör de kvidande pedal steel-tonerna.

Mest av allt låter bandet förstås som sig självt, färgat av frontfiguren/låtskrivaren Colin Meloy, vars ljusa, distinkta röst ger låtarna stil. Fiol, dragspel och mandolin skänker de melodiösa balladerna en luftig karaktär. Men bandet kan också skramla skönt, som i inledande "Don?t carry it all".

Mer än en gång går tankarna till R.E.M:s storhetstid på 90-talet. Kanske för att gruppens gitarrist Peter Buck gästspelar på tre spår. Snabbast fäster "Down on the water", en rökare som hade kunnat platsa på R.E.M:s mästerverk "Out of time".

Nog nu med referenser, The Decemberists står stadigt på egna ben. Gillar du folkrock/countryrock - missa inte!