Det är deras bett i instrumenten och nerv i viljan att svänga som skapar en viss spänst och hyfsad rörelse in mot gruppens syn på bluesens kärna.
Det råa drivet i "The perfect love greed song" är lika fett svett som jordmånen på östgötaslätten.
Kompet drar åt rockig pop vilket är ok, men genomgående saknar jag blått djup i sången.