Slayer: World painted blood

Man kan lugnt säga att Slayer lider svårt av "levande legend"-syndromet. Alltsedan milstolpen "Reign in Blood" 1986 har de fått finna sig i att jämföras med sig själva. De senaste 16 åren har det inte heller varit något snack om saken, Slayer har bara varit en skugga av sitt forna jag. Så trissas förväntningarna ännu en gång upp, för "World painted blood" kan mycket väl vara den storstilad återkomsten säger förståsigpåarna så övertygande att vi andra tror dem. Men historien upprepar sig ännu en gång. För hur mycket klassisk Slayer det än låter är det precis som vanligt aningens tråkigare, långsammare och tröttare än för 20 år sedan. Trots att pigga och ilskna aptitretaren "Psychopathy red" slog undan fötterna på mig i våras är entusiasmen svår att uppbåda inför resten av det sega materialet.