Skärblackasonen Zetterberg kan vara stolt. Tillsammans med gitarristen Anders Lewén har han här nämligen skrivit ett knippe djupt souldoppade låtar som inte lämnar något som helst kvar att önska.
Han sjunger dem dessutom med sådan pondus och övertygelse att han i dag faktiskt börjar närma sig förebilder som James Carr, Otis Clay, O.V. Wright eller Geater Davis.
Vi får Motownfeeling i "It slipped right through my hands", New Orleans-gung i "Slow suicide", countrysoul i "A memory from my happier years", gospelrotad deep soul i "The world I live in" och årgångspop (!) i "Heartaches and Strifes". Allt levererat med blå elegans.
Bluestalibanerna må gråta krokodiltårar, men det förändrar inte det faktum att Sven Zetterberg har gjort sitt bästa album hittills.
Närmare sydstaternas svarta soulhjältar kan inte en blekfis från Norden komma.