Franke gör som de själva vill. De har hela tiden, i ord och handling, odlat och vårdat sitt utanförskap. Kanske är det därför som de har väntat sex år på att följa upp debutskivan. Då 2003 var det postpunkigt och mörkt, nu 2009 är det taggtrådsgitarrer, rockabilly och mörkt.
Frankes attityd, energi och vilja är svärdsrak, men det är mycket annat som skevar. Låtarna blir allt som oftast bara utbrott av energi som snart visar sig vara både tomma och stela. Texterna rasar samman under tyngden av sina egna höga pretentioner och gång på gång kan vi konstatera att det som kanske var smart inne huvudet blir väldigt platt i munnen.