Glasvegas äger en ungdomlig desperation som får band som Broder Daniel att framstå som bortskämda gnällspikar. För svartklädda anglofiler med rockabillyfrisyr och fickorna fulla med Oscar Wilde-citat är det förstås rena Madonnakyssen (fast mellan Morrissey och The Jesus & Mary Chain i stället för Madonna och Britney).
Jag som haft pomaderat hår av ungefär trettio år äldre orsaker väljer egentligen hellre den andra sidan av det här skotska myntet. Den med Phil Spectors ansikte präglat i guld.
Men låt oss lägga musikreferenserna åt sidan. Det är nämligen inte bara de ångestjublande refrängerna som gör att jag tycker den här kvartettens debutalbum är så överraskande bra.
Glasvegas handlar lika mycket om ett Storbritannien i förfall; om nedpissade tegelväggar, skolväskor med tårar till axelrem (för att låna en metafor av Bruno K Öijer) och gatuvåld. När sångaren James Allan - på bred skotska och över Beethovens "Månskenssonaten" - mumlar att "No cavalry could ever save me/Im gonna get stabbed" så tror man honom.
En sällsynt och smärtsamt vacker kommentar till ett hårt klassamhälle.