De senaste 20 åren har Smashing pumpkins-fans slungats mellan hopp och förtvivlan. Eller om jag ska vara ärlig, mest förtvivlan. Efter patriarken Billy Corgans förvirrade musikaliska inriktning och förändringar i line-upen finns det inte mycket kvar av det gamla, där legendariska låtar som "1979" och "Tonight, tonight" skapades. Tyvärr har Billy Corgan famlat i blindo de senaste åren utan någon som kan hålla hans mer pretentiösa ådra i schack.
Oceania kan ses som ett steg i rätt riktning. Lätt överarbetad och ibland trist som token, men ändå utan det tomrum mitt i oväsendet som Corgan har pytsat ut de senaste åren. En viss känsla har smugit sig in i musiken, vilken är mer lik rock än på länge. Visst finns det segdragna utsvävningar, men det glimtar till i låtar som "One diamond, one heart". Dock är det för lite, för sent.