SOUL
CC
Stevie Wonder: A time to love
Motown
Stevie Wonder är tillbaka med ett nytt studioalbum. Bara det gör mig glad, för Stevie är en man som mer än någon annan i musikvärlden kan sprida tro, hopp och kärlek utan att bli patetisk och klyschig. Att lyssna på Stevie är som att få en varm, uppmuntrande kram.
Och visst kan man känna igen tongångarna även på nya "A time to love", men i stället för famntag känns det som distans.
Det låter som om Stevie flyttat med sig keyboards, piano, munspel och kompmusiker till en stor fin hotellobby. En plats där man inte får spela för högt, för intensivt, för euforiskt. Då kan de fina hotellgästerna bli störda. Ljudbilden är för tillrättalagt, smörigt snäll.
Det enda jag vill är att han ska ta sitt pick och pack, sticka ut bakvägen, söka upp en skön tät klubbscen och släppa loss, utan hämningar.
För plattan har flera guldkorn. Smekande vackra "Moon blue" och "Passionate raindrops". Helsvängiga "So what the fuss" och "Please dont hurt my baby" som skulle få den mest stelbente tråkmåns till hotelldirektör att dansa slipsen svettig.
Trots allt är Stevie en legendar och man vill ju ge honom högt betyg. Men i jämförelse med vad han åstadkommit genom åren är det här inget starkt tillskott.