Snäll skiva från en före detta chockrockare

Hårdrockens egen dragdrottning, Marilyn Manson, har lyckats hålla både sin image och myten om sig själv ganska levande sedan han startade sin bana för femton år sedan. Men någon chockrockare i ordets rätta bemärkelse är han inte längre. Nya plattan känns ganska snäll och innehåller inget som direkt överraskar. Varken när det gäller musiken eller texterna om hur "trasigt" allt är. Albumet markerar också återkomsten av den gamle trotjänaren Twiggy Ramirez, vars kreativa förmågor borde kunna lyfta denna platta något, men jag tycker inte att jag kan höra det. Det finns en dock en handfull spår som lyfter sig, bland annat skramliga "Pretty as a swastika", singelspåret "Arma-goddamn-motherfuckin-geddon" och syntpunkiga "We're from America", i vilka Manson tar sin Billy Idol, Iggy Pop och David Bowie och gör sin egen grej av det. Synt, punk, goth, industri och hårdrock i ett trevligt hopkok. Manson är bra på att sudda ut gränser - men han har presterat bättre tidigare.