Aj aj, vad ont det gör i Aimée Duffys blodpump. Det riktigt värker från skivans första till sista stund av mörkaste svartsjuka och misslyckade kärleksförsök - allting ackompanjerat av ett vibrato som stundtals kan mäta sig med tjutet från en femåring som blir bestulen på sitt lördagsgodis. Fast på ett ofta positivt sätt.
Ja se hon har kommit långt, denna walesiska sångfågel som första gången bad om förbarmelse med listettan "Mercy" för två år sedan. Debutalbumet kunde lika gärna ha hittats längst bak i en dammig vinylback, så sextiotal som den lät. Uppföljaren bygger vidare på detta men är samtidigt ojämn som en norsk motorväg, då flertalet bombastiska upptempolåtar hellre vill placera den bredvid 80-talets största hits.
Den totala upplevelsen är snäppet schizofren men de lugnare låtarna fungerar lika utmärkt som tröst för ett brustet hjärta som en hel kartong Ben & Jerry?s.