Senast vapendragarna i E Street Band kallades in var på 2002 års "The Rising". Det blev ett ganska mediokert album. Det berodde förvisso mer på producenten Brendan OBrien och ett haltande låtmaterial än det alltid lysande bandet. Nu är samma producent där och petar igen och nog ställer han till med en del skada även denna gång, men "Magic" klarar sig bättre.
Singelspåret "Radio nowhere" inleder och det är skönt att ha den träiga klumpen avklarad med en gång. För sedan händer något. Vi får en skönt fläskig dos av den bredbenta jubelrock E Street Band är så starkt förknippade med: klinkande Roy Bittan-piano, Clarence Clemons patenterade sax, klockspel, Phil Spector-ljudväggar...
Men bara ett fåtal låtar sätter sig på allvar och det finns något återhållet i tonen. Springsteens rynkade panna på omslaget går igen i musiken och jag kommer på mig själv med att fastna för de spår som andas mest nostalgi. Som Livin in the future": en dåligt maskerad "Tenth Avenue freeze-out". Det räcker en bit, men inte hela vägen.
Och rocknroll lever trots allt inte av nostalgi allena.