Den självbetitlade solodebuten från 2005 slog mer eller mindre undan benen på mig. Den var så brutalt uppriktig, självanalyserande och fulsnygg att man bara inte kunde komma undan.
På uppföljaren har hon vänt blicken utåt. Det är mindre av Martha och hennes spöken och mer av krig, terrorism, mammas cancer och vänners självmord.
Det målas med breda - men inte bara mörka! - penslar och känslorna är STORA. Emellanåt tangerar hon rentav brorsan Rufus bombastiska music hall-pop. Men hur pampiga kostymer eller svulstig produktion låtarna än får så hjälper det föga när grundmaterialet är så blekt. Jag lyssnar igenom albumet gång på gång men finner inget som sticker ut nämnvärt. Synd.