Skiva
Pop
Sony
Inför albumet bjöd Jonathan Johansson in till en exklusiv förhandslyssning i samarbete med ett hifi-företag. Det bevisar två saker. Att exil-malmöiten lever upp till ryktet om att ha landets största ego och på allvar tror sig vara Daft Punk (som gjorde samma sak 2013 om än modell XXL). Men också att det behövs bra ljud för att verkligen se alla färger och former.
Efter tre skivor om liv, död och gud slår Jonathan Johansson redan i den utstuderat provokativa titeln fast att politik nu är i fokus. Han beskriver gränsdragningarnas Europa, hur allt är öppet för vissa men taggtråd för andra.
Tunga ämnesval till trots är musiken lättare än förut. Vykort från Sicilien förkunnar humanitärt lidande, förklätt i luftigt smekande poplåtar som förstasingeln ”Ny/Snö”. Eller som på ”Midsommarkransen baby”, om hur priviligierade innerstadsföräldrar med perfekta åsikter om precis allt står i kontrast mot brinnande förorter.
Samtidigt som artisten biter ifrån blir han även självbiografisk, mänsklig.
Som skåning är det förstås romantiskt att höra om klassiska platser som popklubben Panora och hamburgerhaket Stippes. Men när han berättar om när hans mamma knäckte skivorna med det nationalistiska bandet Ultima Thule och om att komma ifrån ”helvetet på jorden” bränner det till på allvar.
Inte bara pretentionerna knyter honom till nämnda franska elektropionjärer. Att svensk popmusik år 2015 blinkar åt discodoftande funk och r’n’b är ett vackert sundhetstecken.
”Lebensraum” förtjänar stora högtalare eller tätslutande lurar, en plats där allt stannar kvar. Det är Jonathan Johanssons hittills största stund. På något sätt både helande och ångestframkallande.