Tom Waits: Orphans - Brawlers, Bawlers & Bastards
Anti-/BAM
Tycker man det makabert teatrala känns pretentiöst finns alltid stabila rötter att luta sig mot: blues, jazz, folkmusik.
Men undan kommer man inte. Till och med en musikaliskt ärkekonservativ man som Bob Dylan har erkänt Tom Waits som en "hemlig hjälte".
"Orphans", med sina 56 spår över tre cd, är dock en kraftigt tilltagen dos Waits. En saftig trerätters middag som rivstartar med något som låter som en rabiessmittad Elvis och avslutas med en busig Waits, hest skrattande åt ett eget dåligt skämt. Däremellan: fläskig fyllegospel, trasig cirkusblues, Ramonescovers, human beatboxing, dikter av Kerouac och Bukowski, sliskiga vaggvisor och schizofren bonnacountry.
Mest överraskande är nog Bushkritiska "Road to peace", som väger Israel/Palestina-konflikten i valkiga händer. Inte illa av en man som tidigare jämfört politiska sånger med att "kasta jordnötter på en gorilla".
Trots att det här, enligt Waits, är "sånt som trillat ner bakom spisen när man lagat mat" är det ändå det bästa vi hört från den rosslande romantikern sedan 1999 års "Mule Variations".
Det är stört, men det svänger. Fult, men berör.
Och jag känner att mina tafatta försök att beskriva över tre timmar fantastisk underhållning (femman är snubblande nära!) är tämligen fruktlösa. Kanske lyckas han bättre själv:
"Orphans is a dead end kid driving a coffin with big tires across the Ohio River wearing welding goggles and a wife beater with a lit firecracker in his ears"?
Men bäst är förstås att lyssna på musiken själv. Man kommer ändå inte undan.
Johan Kronquist