Jag gillar Marie Bergman. För rösten, det artistiska modet, integriteten. Men sina största hits har hon inte skrivit själv, hon är en bättre uttolkerska än låtskriverska.
När hon sjunger Plura Jonssons "Kärlekens tunga" faller allt på plats. Pluras förtvivlade ballad blir en stor, svart gospel. Den raka hyllningen till Anna Politkovskaja är också gripande. Men textrader som "livet är ständig rörelse" och "om du förlorar dina drömmar förlorar du din själ" är klyschor hon borde kommit förbi.
Musiken är oantastlig. Lasse Englunds gitarrsträngar blänker och glimmar. Det låter så fint, så fint.