Sväng och lysande texter

När Niccokick exploderar in i första låten på albumet finns allt som jag gillar med bandet där: desperationen i Andreas Söderlunds röst, de drivande gitarrerna, det kontrollerade kaoset och svänget, svänget, svänget. Och sen fortsätter det bara, gruppen staplar den ena bra låten efter den andra på sin Dagobert-macka med lysande texter som lockande pålägg. Niccokick är dock som bäst när låtarna är lite fartiga, i långsammare stycken kommer Söderlunds röst inte till sin rätt utan blir lite segdragen och skapelsen hamnar lite på sniskan. Vilken tur då att det finns en lång tandpetare som heter rock att ta till för att säkra det hela!