Floden Daugava rinner från Valdajbergen i Ryssland, genom Vitryssland och ut i Rigabukten i Östersjön. Winnerbäcks Daugava har dock sin källa på den gröna ön. Inspelad under två veckor i maj på Irland, inleds albumet med en vild keltisk folkrökare som för tankarna till Pogues eller Springsteens Seegerplatta.
Men det är inget party vi hamnat på. Tonskalan rör sig sällan utanför grått och svart och bara minnena bär med sig en antydan av ljus:
"vi satt där tunnelbanan slutar / eller börjar om man vill" .
Det är slitna östeuropeiska miljöer och ödsliga hotellrum: fallna kvarter i Kraków, ett slaskigt Riga, en flyktlägenhet i Polen. Han är sviken, vilsen, sårad och ångerfull. Även om ett desperat hopp sipprar fram, är det som om han inte riktigt tror sig själv:
"kanske möter vi en vår igen".
Det handlar om folkrock med akustisk botten, med mycket banjo och mandolin. Den irländska tonen är återkommande, men alltid med en omisskännligt Winnerbäcksk klang. Och genom alltihop snirklar sig riksspelmannen Anders Nygårds vemodiga fiol.
Kompbandet Hovet har fått förlängd semester och ersatts av musiker från bland annat Weeping Willows och nya stjärnskottet Miss Li.
Starkast är nog dragspelsinlindade "Jag fattar ingenting", som uppgivet undrar om man verkligen blir klokare med åren. I "En tätort på en slätt" smyger sig försoningstankar med barndomsstaden in:
"säg att jag gärna kommer åter / ifall allting är förlåtet".
Och nog förlåter väl Linköping sin son, inte minst efter ett album som "Daugava"?